Sidvisningar

torsdag 1 september 2016

I betraktarens ögon

Det finns ju ett gammalt ordspråk som lyder att "Skönheten ligger i betraktarens ögon". Kanske är uttrycket mer aktuellt än någonsin. Men jag tänker egentligen inte på skönhet, utan här handlar det istället om fulhet.

Människor som dömer andra människor, andra människors val eller läggning.

Jag tänker t.ex. på valet att amma länge. För vem är det vackert och för vem är det fult? Vad är det i betraktarens ögon som gör det så avskyvärt att amma ett litet barn? Vissa tycker till och med det är äckligt att amma ett nyfött barn offentligt. Var kommer fulheten ifrån..?

Sexuell läggning sen, att människor tycker det är så fult med kärlek mellan två vuxna människor bara för att de är av samma kön.

Jag hörde om barn i lägre skolåldern som hade kallat varandra "bög" som skällsord. Inte är det de själva som kommit på att detta är fult. Fula tankar ger fula uttryck. Och fula uttryck och tankar för vi vidare till våra barn! Det är viktigt att tänka på.

Fulheten ligger i den vuxna betraktarens ögon. Kanske inte i dina, kanske inte i mina, men i många människor finns fulheten tyvärr där. Och lurar.

söndag 28 augusti 2016

Den livsviktiga anknytningen - och vikten av att inte släppa sina barn för tidigt

Dök på en superintressant artikel om anknytning och hur viktigt det är att se sina barn och att umgås med dem, att inte släppa kontakten för tidigt och låta kompisar "ersätta" umgänget med familjen. Jag kan inte låta bli att tänka på mobiltelefoner och hur upptagna vi är med dessa och sen blir vi irriterade för att barnen också vill göra så..?
Läs artikeln HÄR.


Gordon Neufelds tips för starkare anknytning
  • Vid dagisstart, skolstart mm se till att barnet får en anknytning till en vuxen i personalen. Hjälp barnet genom att själv skapa en anknytning till denna person - genom att du själv hälsar, pratar och ler mot den nya personen blir den andre "godkänd" av dig och det underlättar för barnet. När du lämnar och hämtar är det optimalt om du hälsar på denna person, symboliskt för du över "föräldraansvaret" och tar tillbaka det. Är personen sjuk, kan det med vissa barn vara lämpligt att hålla barnet hemma också.
  • Ge barnet en bild av dig att ha med sig, tex i ett halsband. Ha olika små rutiner som visar att barnet finns i dina tankar.
  • Börja varje dag med att knyta an till barnet. Som exempel kan detta innebära att man säger godmorgon, tittar barnet i ögonen i och öppnar armarna. Men det behöver inte se ut så - alla har olika sätt att bjuda in andra.
  • Var uppmärksam när barnet kommer och vill öppna sig, berätta om sig själv och sina tankar. Pga pressen från jämlike-inriktade barn måste barn visa sig osårbara i miljöer med många barn. Barnet behöver tid att vara sårbar och ha ont, tillsammans med dig.
  • Lär känna ditt barns kompisar och lita på din intuition när det känns som ett annat barn "stjäl" ditt barn ifrån dig. Skär ner kontakten med detta barn - ersätt med dig själv.
  • Lita på dina intuitiva känslor om det börjar kännas fel tillsammans med ditt barn. Ta ut semester och gör något tillsammans, bort från vardagsmiljön.
  • Var tillsammans som familj ofta, eller tillsammans med andra som familjen har anknytning till. Lägg ner mycket energi på ritualer inom familjen, t.ex måltider tillsammans, firandet av födelsedagar, m.m.
  • Skapa klara regler kring umgänge med andra barn men tänk på att du måste ersätta dem med dig själv. Vuxna som berättar att de som barn uppskattade att deras föräldrar "satte gränser" för det visade dem att föräldrarna brydde sig missar poängen i varför det kändes bra. Det är umgänget med föräldrarna som är det viktiga, inte reglerna.

onsdag 24 augusti 2016

Förlossningsdepression och smärta?

Samband mellan fysisk och psykisk smärta? Ganska självklart om ni frågar mig.

Här trillade jag över en blogg där man ställer frågan om samband mellan förlossningsdepression och bäckenbottensmärta.

Har du själv erfarenhet av förlossningsdepression och smärta i bäckenet? Gå in och svara HÄR.

onsdag 29 juni 2016

Förlossningspodden om förlossningsdepression

Jag googlar ibland på förlossningsdepression (Och ja, jag googlar mitt namn ibland i detta sammanhang, vill så gärna att någon ska skriva nåt om boken!) och idag hittade jag "Förlossningspodden" och temat den 2 juni om förlossningsdepression. Länk till programmet HÄR.

fredag 17 juni 2016

Blir man verkligen lycklig av Lyckopiller?

För många år sedan, långt innan jag fick barn och min första förlossningsdepression mådde jag också dåligt, jag hade förmodligen en lättare-medelsvår depression. Jag rådfrågade en vän som hade bott i USA och ätit antidepressiva hur det kändes? Jag hade blivit erbjuden medicinering. Jag kan inte komma ihåg vad vännen svarade. Men nu har jag svaret själv. Och hur skulle jag då förklara hur det känns, i alla fall för mig?
Oros- och ångesttopparna kapas. Man kan tänka mer logiskt utan en massa irrationella, förstorade och överdrivna tankar och funderingar. Det är som att hjärnan klarnar igen.
Jag har hört att en del tycker det tar bort även glädjen och "höjderna", men så har jag inte upplevt det.
Biverkningar? Finns säkert. Men jag vet inte riktigt för egen del, diffust i så fall. Hade nog ändå inte varit ett "sexmonster".. Är en del av tröttheten en biverkning..? Men att kalla SSRI för lyckopiller är väl inte helt korrekt. Ökad livskvalité kan de absolut ge. En möjlighet att fortsätta leva ett drägligt liv. I vissa fall skillnad mellan liv och död - det låter drastiskt men jo, så kan det faktiskt vara.

Om man hävdar att SSRI bara är propaganda från läkemedelsföretagen? Nja. I vissa fall säkert mer eller mindre onödigt, men ibland livsnödvändigt.


måndag 23 maj 2016

Information om amning

På torsdag den 26/5 anordnar Sensus i samarbete med amningshjälpen en informationskväll om amning. Kunde inte låta bli, så jag mejlade amningshjälpen. och jag fick svar att de skulle ta med sig detta. Man MÅSTE försöka påverka när möjligheten finns, det är min filosofi.

Mejlet nedan:

hej, läste just på Facebook ni ska ha infokväll. Superbra! 

Jag skulle om möjligt vilja skicka med ett ord. Jag har haft förlossningsdepression med båda mina barn och skrev för några år sedan boken "En mekanisk mamma". Är "stödmamma" på olika facebooka-grupper för kvinnor med förlossningsdepression.

Det är sååå många mammor med förlossningsdepression som fortfarande får rådet av läkare runt om i landet att sluta amma för att kunna börja medicinera med vanliga SSRI-preparat. Och all forskning idag visar att man lugnt kan amma med de flesta sorterna. Jag har själv blivit nekad medicin under fortsatt amning med min dotter och sedan under inrådan av annan läkare ammat min son två år på Paroxetin. Jag började med medicin när min dotter var 1,5 år och mådde alltså inte bra under hela den här perioden pga av nekad medicin. För mig var amningen superviktiga som naturlig kontakt med mitt barn och jag valde den svåra vägen.

OM ni kommer in på dessa frågor, eller om frågorna ställs är det viktigt att man får rätt information. Det kan handla om år av dåligt mående helt i onödan.

fredag 1 april 2016

Informationsstress

Jag delade på facebook-sidan en artikel om en forskningsstudie som visar att amning minskar risken för en viss typ av bröstcancer. Artikeln är ifrån amningsnytta hemsida.

När jag väntade min dotter hade jag hört om att långtidsamning kunde minska risken. Jag hade ändå detta i bakhuvudet när jag kämpade mig igenom de ganska stora problem jag hade i början och när jag sedan fortsätta att amma så länge som jag gjorde. Mamma dog när jag var 17 år av spridd bröstcancer. Hon hade varit sjuk i 4 år och den ärftliga faktorn gnager allt oftare i mig med stigande ålder.

Generellt tycker jag inte att man ska gå ut och tala om sånt här till blivande föräldrar om det inte är helt solklart, det kan öka på stressen av att göra rätt, och risken för att "misslyckas" kan bli ännu större.

Alltför mycket information kan garanterat bli ett stort stressmoment för nyblivna mammor. Information på föräldrautbildningen om att det minsann inte är så lätt att amma, att man kan få diverse problem och att ha med sig detta inför den första tiden med bebisen, inte hjälper det att öka självförtroendet som nybliven förälder? Att våga lita på sin kropp och det den faktiskt är anpassad för?

Men varifrån ska vi få informationen, den vi verkligen kan lita på om inte direkt från sjukvården?
Att googla information kan ibland vara ytterst obehagligt. Det är ju ingen som skriver hur bra allt gick, det är bara skräckhistorierna vi får höra.

En klok kollega vars barn idag är 17 år sa att hon litade helt på sin kropp och jämförde med djurungar och deras mammor, inte behöver ett får lära sig att dia? Hon gick aldrig på föräldrautbildningar och sa till personalen att "blir det problem hör jag av mig!" Hon klarade sedan detta på egen hand alldeles utmärkt.

När det gäller förlossningsdepression har jag fått veta att det kan underlätta att få information i förväg. Att fallet inte blir fullt så stort, att skammen minskar om du redan vet att detta inte är så ovanligt. Att du långtifrån är ensam.

Men var går gränsen för vilken information som blir för mycket att få i förväg? Vi är alla olika och har olika behov. Det är ingen lätt avvägning för någon, man kanske inte ens vet själv vilken information som blir för mycket att få i förväg.